”Vi veteraner har inte pratat så mycket om kriget”

Aimo Reinikainen, 100, är lite vidskeplig. Under sin livstid har han räddats från en flygolycka, kommit levande ifrån en förödande tågolycka och överlevt kriget utan skador.

Under kriget hittade Aimo ett föremål vid fronten som gav honom tur. Det var ett ortodoxt kors som låg på marken som Aimo tog och bar med sig som minne.

“Jag tror att det var ett slags magiskt föremål som skyddade mig under kriget. Jag har haft tur, eftersom jag besparades fysiska och psykiska skador.”

Senare har det magiska föremålet försvunnit, men Aimo, som fyller 101 år i januari, har utan tvekan haft tur i sitt liv.

Ledare för masking­evärstrupp vid Maaselkä-näset

Aimo växte upp i Hyvinge tillsammans med sin syster, bror och sina föräldrar. År 1942 inledde Aimo militärtjänstgöring i Skavaböle. Han var då 18 år. Aimo gillade armén eftersom där fanns husrum, mat och vänner.

“Jag är en ganska social typ. Jag vet inte om jag kan säga att jag njöt av den tiden, men armén var inte heller någon otrevlig plats.”

Sommaren 1943, efter rekryttiden, åkte Aimo till Maaselkä-näset, där han var ända till krigets slut. Vid fronten var Aimo ledare för en maskingevärstrupp.

“Vi kände alla varandra sedan tidigare. Någon skulle vara chef och de andra skulle lyda. Jag var nog uppskattad av de andra.”

Krigföringen var tung och skrämmande. Till sist var trupperna tvungna att dra sig tillbaka 250 kilometer från Maaselkä-näset längs myrar och ödemarker till Ilomants.

“Vi veteraner har inte pratat mycket om kriget sedan dess. Det är onödigt att prata om det.”

Efter kriget återvände Aimo snabbt till vardagen. Då kunde han börja planera sin utbildning och sysselsättning. Det var inte lika enkelt för alla.

“En del av de soldater som var äldre än jag hade fruar. Efter kriget fick de gå igenom samma strider och krig på nätterna som deras män som drömde mardrömmar.”

Aimo studerade till elingenjör vid tekniska läroanstalten i Tammerfors. Han avslutade sin karriär som överingenjör vid Tammerfors tekniska högskola vid 67 års ålder.

Fronttil­lägget är en uppskattning för veteranernas arbete

FPA har beviljat förmåner till veteraner sedan 1971. Som flest var förmånstagarna i slutet av 1980-talet, då de var cirka 267 000 personer.

Aimo minns när fronttillägget kom i början av 70-talet.

“Fronttillägget hade stor betydelse för veteranerna. Jag tänker att det skulle vara som en pension för en tänkt inkomst som veteranerna skulle ha fått för sin tjänstgöring under kriget.”

Ursprungligen betalades fronttillägg till veteraner som fick folkpensionens understödsdel. Från och med 1977 fick alla berättigade folkpensionstagare fronttillägg, och det påverkade inte folkpensionens storlek.

Fronttilläggen höjdes till 200 euro våren 2024.

“Höjningen var något som veteraner och lottor drömt om i många år. De är tacksamma för att höjningen kom.”

Efter pensioneringen har Aimo varit en aktiv veteranaktör. Han har verkat i styrelsen för Tampereen Sotaveteraanien Huoltoyhdistys och Krigsveteranförbundet och är hedersmedlem i båda.

Krigsveteranförbundens verksamhet kommer att upphöra inom kort. Nu funderar Aimo på hur han ska använda den tid som frigörs från verksamheten.

”Jag måste nog börja gå på eftermiddagsdanser”, skojar Aimo.

Regelbunden motion har främjat hälsan

“Jag tycker att jag är en ganska frisk person. Det beror kanske på att jag alltid har motionerat mycket och tagit hand om min hälsa”, funderar Aimo.

Han tror att en av orsakerna till den goda hälsan är en bra läkarrelation. Vid den årliga läkarundersökningen upptäcks eventuella sjukdomar i tid.

Aimo undrar varför man en gång i tiden avstod från den husläkarmodell som också användes i Finland.

“Det är viktigt att läkaren känner sin patient och patienten känner läkaren. Då behöver läkaren inte alltid börja om från början.”

Han anser inte heller att social- och hälsovårdsreformen har varit så lyckad.

”Det är tråkigt att vi har hamnat i den här situationen.”

Aimo rör fortfarande på sig varje dag. Från bostaden är det ett par hundra meter till motionsspåret vid Pyhäjärvi strand. Promenadernas längd har emellertid minskat med åldern från tiotals kilometer till några få.

Aimo har bott på ett äldreboende i Tammerfors i över 20 år. Han anser att gemenskapskänslan har minskat avsevärt på boendet under de senaste tio åren.

Nästan varje dag åker Aimo till Tammerfors centrum för att äta lunch. På så sätt håller han sig pigg och alert.

Om han inte åker till centrum får han också lunch i det intilliggande servicehuset. De som bor där har man dock inte mycket sällskap av. Ibland går Aimo till närbutiken och lagar mat själv.

”Restaurangmaten är nog bättre.”

I trafiken åker han oftast buss, eftersom han gillar att åka med andra.

Aimo minns en speciell situation i morgonrusningen. Bussen var full och Aimo ställde sig mitt i bussen. Plötsligt stannade bussen vid en hållplats utan att fortsätta. Chauffören kom fram till Aimo och sade till de andra passagerarna i närheten att Aimo måste få en sittplats, annars åker bussen inte vidare. Hon hade sett Aimos veteranstatus på resekortet.

“Det var en märkvärdig händelse. Jag hade aldrig sett den kvinnliga föraren tidigare, och inte heller efter den här händelsen.”

Glad självständighets­dag, Finland!

Aimo bor ensam och klarar sig själv. Hans dotter bor utomlands och hans son en kilometer bort.

“Det betyder mycket att vi ofta har kontakt. Men de oroar sig för hur jag ska klara mig.”

Aimo har tre barnbarn.

Självständighetsdagen firar Aimo redan i förväg på presidentens slott den 2 december. Från och med i år deltar veteranerna inte längre traditionellt i slottsbalen, utan presidenten har bjudit in en del av dem till en separat tillställning.

“Det är helt rätt. När festdeltagarna inleder balen på självständighetsdagens kväll, så sover veteranerna redan.”

Också tillställningen för veteraner går enligt Aimo säkert lugnt till.

”Vi är alla gamla redan, vi funderar knappast på vart vi ska gå på efterfest.”

Framtiden tar Aimo en dag i taget. Åtminstone skulle det vara intressant att studera latin eller spanska vid arbetarinstitutet.

Sin nästa födelsedag i januari tänkte Aimo inte fira överhuvudtaget.

”Kanske firar jag först sedan när jag fyller 105 eller 110 år.”