“Jag gick en gång i tiden på marknadsföringslinjen på Handelsläroverket, varefter jag gjorde militärtjänst. Därefter jobbade jag i fem år i en skivaffär. Det passade en musikälskare som jag. Jag var också med i ett band som sångare, men talangerna räckte inte till mer än så.
Senare grundade jag en egen skivaffär där jag fick mer nytta för min marknadsföringskompetens. Efter fem år sålde jag affären till ett holländskt företag. På rekommendation av AN-byrån gick jag en utbildning för datormontörer, men jag har inte jobbat en endaste dag med det. Jag avbröt också utbildningen när jag fick jobb i en datorbutik. Proven skrev jag senare.
Jag arbetade i olika datorbutiker i mer än tio år – både inom konsument- och företagsförsäljning. Där kom den första uppsägningen efter fem år, när verksamheten lades ner i Lahtis. Det kändes inte bra, men jag fick åtminstone inkomstrelaterad dagpenning.
Jag återanställdes emellertid nästan direkt, och jag arbetade också i den nya butiken i fem år innan det blev samarbetsförhandlingar. Jag var arbetslös i ungefär ett år tills jag fick jobb i tre år. Där ledde samarbetsförhandlingar också till uppsägning. Sedan dess har jag inte längre fått något jobb.”
Är det fortfarande möjligt att få jobb i femtioårsåldern?
“Jag bestämde mig för att inte längre fortsätta inom IT-branschen, tre uppsägningar var för mycket. Jag var ändå hoppfull om att få jobb, men det har inte varit lätt.
Jag lämnade in hundratals ansökningar, men fick inte gå på en endaste jobbintervju. I kundtjänstarbete är det viktigt att möta en eventuell framtida arbetsgivare ansikte mot ansikte så att motparten kan se om den arbetssökande lämpar sig för kundbetjäning.
Det kom sällan svar från de platser som jag sökte till, vilket var frustrerande. Jag sökte framför allt jobb som försäljare, men vilket annat jobb som helst skulle ha passat, även lagerjobb. Inom vårdbranschen hade jag fått jobb, men jag känner mig inte lämplig för det.
I början av arbetslösheten fick Esko mer tid tillsammans med sina barn.
Att hjälpa släktingar och renovera egnahemshuset har hållit honom fast vid vardagen.
För Esko är kulturintresset viktig tid tillsammans med frun.
Jag tänkte att det är svårt för en femtioåring att få jobb, även om man skulle ha mycket att ge. Det är ändå värre om unga inte kommer in i arbetslivet och blir marginaliserade. Man borde tänka på människor i båda ändarna av karriären. Båda stödjer varandra i arbetsgemenskapen och bidrar med olika åsikter.
Det är obligatoriskt att fylla i åldern i webbaserade jobbansökningsblanketter, även om jag inte anger åldern i mitt CV. Jag gjorde också öppna ansökningar till bland annat uthyrningsföretag, men de hörde aldrig av sig.
Jag hjälpte min moster efter hennes mans död och renoverade mitt eget hus för att få tiden att gå.”
Det finns få jobb på marknaden
“En gång i tiden gick jag från inkomstrelaterad dagpenning till FPA:s arbetsmarknadsstöd. Jag har ändå klarat mig.
Jag försöker alltid tänka positivt: arbetslösheten har inte heller avskräckt mig då allt annat är bra ställt. Jag tänker att vid något skede kommer allt att bli bättre. Om man blir kvar i det tillståndet att man inte längre har något att se fram emot, så börjar man tro för mycket på det.
Inte ens min närmaste krets kommenterade min arbetslöshet på något sätt – även om min fru ibland manade på mig att hitta ett jobb. Det fanns arbete hemma också och särskilt i början av arbetslösheten fick jag tillbringa mer tid tillsammans med barnen och hitta på allt möjligt trevligt att göra.
Det har aldrig funnits så få arbetsplatser på arbetsmarknaden som idag. Dessutom krävs idag oftast både utbildning och erfarenhet. Jag har gott om erfarenhet som försäljare, men så här som 57-åring tror jag inte längre att omskolning skulle hjälpa mig att få en arbetsplats.
I år blir allting nytt när de arbetslösa övergår helt till kommunernas ansvar. Man har pratat med mig om möjligheten till läroavtal, men inget är säkert. Även Lahtis stad tvingas till åtstramning och utsikterna är dystra. Men när alla sitter i samma båt kan förhållandena bara utvecklas i positiv riktning.”
Fem månaders korttidsanställning känns bra
“Jag deltog i ett kommunförsök om sysselsättning i Lahtisregionen, som AN-byrån hänvisade mig till. I kommunförsöket erbjöds lediga arbetsplatser, och jag sökte till Lahtis museer som kundtjänstmedarbetare och fick som tur var platsen. Som kulturintresserad var det en vinst att få arbeta där i fem månader.
Jag ambulerade mellan museerna efter behov. Skidmuseet, Radio- och TV-museet Mastola, Lahtis museum för visuell konst Malva och Lahtis historiska museum blev allt mer bekanta, även om jag hade besökt dem tidigare. På andra museer förutom på Malva övervakade jag förutom biljettförsäljningen och museibutiken även salarna och vägledde kunderna i de funktionella delarna.
Jag trivdes väldigt bra, det är trevligt att arbeta med människor. Intressanta arbetsmiljöer, museibesökare och fantastiska kollegor var bara ett plus.
”Jag hoppas att jag kan få jobb – var som helst.”
Jag har fortsatt att arbeta på museerna främst på helgerna. Jag går dit det behövs. Jag får arbetsmarknadsstöd från FPA, så det blir intressant att se hur arbetet påverkar förmånen. Det är synd att arbetslöshetsskyddets skyddade belopp på 300 euro har slopats. Jag klagar ändå inte: jag jobbar gärna.
Om jag fick andra stöd, till exempel bostadsbidrag, skulle tillfälligt arbete säkert ha större inverkan. Jag har precis lämnat in en ansökan om dagpenning till FPA, jag vet ännu inte vilken inverkan det har. Min fru arbetar och huset är vårt, så vi har lyckligtvis inte haft några ekonomiska problem.
Jag ser positivt på framtiden så länge jag får vara frisk. Familjen kallar mig för mirakelmannen, eftersom jag aldrig är sjuk. Men jag hoppas att jag kan få jobb – var som helst.
Som tur är finns det gott om saker att göra: det finns alltid något att fixa i ett egnahemshus och en stor tomt kräver också skötsel. Man måste även åka till stugan och se till att allt är i ordning.
Jag och min fru har också flera kulturella intressen. Museikort har vi haft i flera år, vi har avverkat museerna i Tallinn också, och i Finland har vi dessutom gått på konserter och på teatern.
Jag skulle hinna med hobbyer och sysslor även om jag skulle jobba. Jag har inte tappat modet än, det lönar sig alltid att hålla hoppet levande.”